Om samarbetet med media

Jag får alltid ett litet adrenalinpåslag när dom hör av sig.

Medierna.

Oftast kommer ett sms:
”Hej! Kan du hjälpa oss med din varumärkessyn på ...?”

Sen är det bråttom. Artikeln/inslaget ska vara klart inom några timmar. Jag behöver skapa tid, flytta redan bokade möten, bestämma mig för om jag vill lägga tid på och associeras med ämnet och - inte minst - bedöma om jag är tillräckligt insatt för att kunna bidra.

Sen ber jag att ämnet och frågorna mailas till mig. Jag formulerar mig bättre i skrift när jag hinner tänka till, än i ett oförberett telefonsamtal. Och innan publicering vill jag godkänna mina citat.

Övergripande vinkel på en artikel får jag sällan ta del av, men brukar ändå fråga. Språket hackar lite ibland. Jag försöker att inte peta på småsaker, men säger till när det används uttryck som jag inte är bekväm med.

Jag har numera också ett annat villkor för att kunna bidra, efter att ha råkat på några medier som har varit knepiga att samarbeta med: jag behöver få del av den färdiga artikeln i efterhand. Det borde vara en självklarhet, men det har faktiskt hänt att jag har hänvisats till en låst artikel med uppmaningen att starta en provprenumeration för att kunna läsa den artikel som jag själv har bidragit till. Knasigt, oproffsigt och lite skrattretande.

Eftersom jag inte har full koll på hela sammanhanget och de vinklar som journalisten fokuserar på, så behöver jag läsa helheten för att förstå vilken bild läsaren får av både ämnet och mitt bidrag.

Jag är övertygad om att vi kan hjälpas åt att göra samarbeten med media så smidiga som möjligt, så att det skapas ömsesidig nytta och så mycket värde som möjligt för läsare/åhörare.

Ett gott samarbete bygger på ömsesidig nytta. Alltid.